En film värd att se
Jag är nyligen hemkommen från en Philm där de visade filmen 50/50.
Den handlar om en 27årig kille som får en ovanlig form utav cancer och med hjälp av sin vän, mamma och terapeut inser han vad som är värt att leva för. Det blandas omvartannat med skratt och gråt, men det är en film värd att se. Så många gånger som jag kunde känna igen mig med känslor och tankar. En film jag kan rekomendera trots starka känslor.
Den handlar om en 27årig kille som får en ovanlig form utav cancer och med hjälp av sin vän, mamma och terapeut inser han vad som är värt att leva för. Det blandas omvartannat med skratt och gråt, men det är en film värd att se. Så många gånger som jag kunde känna igen mig med känslor och tankar. En film jag kan rekomendera trots starka känslor.
Olika bloggar
Sitter och letar upp eventuella bloggar som är lite av samma tema som denna. Jag vet att jag inte är ensam som mött cancer på nära håll. På Cancerfondens hemsida så finns det några som bloggar i olika teman. Vissa är själva drabbade, medan andra är anhöriga på något sätt.
http://blogg.cancerfonden.se/annanena/
http://blogg.cancerfonden.se/lina-lindblad/
Följ gärna fler bloggare om deras och anhörigas kamp mot den hemska sjukdomen!
http://blogg.cancerfonden.se/annanena/
http://blogg.cancerfonden.se/lina-lindblad/
Följ gärna fler bloggare om deras och anhörigas kamp mot den hemska sjukdomen!
Dikter
Har hittat fler dikter som känns väldigt träffande på något sätt:
Tänk om jag hade möjligheten att läka ut din sjukdom? Då skulle du varit frisk! Det är många gånger som jag undrar hur livet sett ut om du än i dag levde!
En mammas saknad
Varje dag är saknaden stor efter mamma. Jag är tacksam för att jag har mina katter, för dom ger mig (konstigt nog kanske) en ork att kämpa vidare.
Hittade denna dikt på internet och den beskriver mig ganska bra:
Önskar hon var här!
Just nu när jag läser matteboken om Teaching Numbers önskar jag att mamma var här och hjälpte till. Jag skulle verkiligen vilja diskutera med henne för att öka förståelsen för ämnet, men tyvärr så är inte det möjligt.
SJälvklart har jag alltid möjligheten att ringa till någon annan, men det är svårt att försöka lösa problem över telefonen.
Jag sitter nu med en klasskompis, men hon håller på med att förbereda sig på ett seminarie som jag redan gjort. Väldigt intressant att höra hur hon tänker högt och det är kanske inte riktigt helt rätt som hon tänker. Vill nästan hjälpa till men vi har fått strikta order att inte prata med varandra i klassen när vi löser uppgifterna inför seminarierna för då kommer de inte alls bli lika givande! Fast vem vet, jag kanske råkar hosta fram ett litet tips till henne!
So long!
SJälvklart har jag alltid möjligheten att ringa till någon annan, men det är svårt att försöka lösa problem över telefonen.
Jag sitter nu med en klasskompis, men hon håller på med att förbereda sig på ett seminarie som jag redan gjort. Väldigt intressant att höra hur hon tänker högt och det är kanske inte riktigt helt rätt som hon tänker. Vill nästan hjälpa till men vi har fått strikta order att inte prata med varandra i klassen när vi löser uppgifterna inför seminarierna för då kommer de inte alls bli lika givande! Fast vem vet, jag kanske råkar hosta fram ett litet tips till henne!
So long!
spexbloggen
Någonting som verkligen får mig att skratta är spexbloggen, spexets egna bloggare. Så härligt att dels läsa deras blogg men även kolla på deras youtubeklipp som laddas uoo lite då och då. Ett tips är att kolla in lite emellanåt, för det är kul!
http://blogg.lulespexet.com/
http://www.youtube.com/watch?v=gduPe19DDG8&feature=g-all-u&context=G2e93fd5FAAAAAAAABAA
http://www.youtube.com/watch?v=5mf0uMTbVWQ&feature=plcp&context=C36e74adUDOEgsToPDskJ5Ni53Uk1GxM-aC-KmDlcw
http://blogg.lulespexet.com/
http://www.youtube.com/watch?v=gduPe19DDG8&feature=g-all-u&context=G2e93fd5FAAAAAAAABAA
http://www.youtube.com/watch?v=5mf0uMTbVWQ&feature=plcp&context=C36e74adUDOEgsToPDskJ5Ni53Uk1GxM-aC-KmDlcw
No matter what
Lyssnar på lite låtar som jag förknippar med mamma. En av de låtar som har haft störst inverkan på mig är Boyzones låt No Matter What. Jag vet inte hur många gånger hon och jag lyssnade på den, och då kanske främst i bilen på väg till landet.
Det finns ett speciellt tillfälle som jag minns att jag och mamma lyssnade på den. Vi skulle åka till landet bara hon och jag för några dagar. Bilresan dit tog ungefär en dryg halvtimme om man åkte den "gamla vägen" dvs inte motorväg. Vi skulle testa hur många gånger som vi hann lyssna på låten tills vi kom fram. Vi höjde volymen och vevade ner fönstrena och for iväg. Tyvärr minns jag inte antalet gånger vi hann lyssna, men jag minns att den resan var glädje.
Här är låten:
http://www.youtube.com/watch?v=MiXm8vskDBE
Det tog 2-3år efter att mamma dog tills jag kunde lyssna på låten igen. Smärtan och saknaden var för enorm för att jag ens skulle klara av att höra den. Så fort jag hörde de första tonerna av låten stängde jag av radion eller gick därifrån med tårarna som brände bakom ögonlocken. När jag väl samlat mof och kraft att lyssna på den igen så kom det tårar, men inte tårar av sorg utan glädjetårar. Glada minnen började nu finnas, och jag började inse att det går att leva trots att ens mamma är död
Det finns ett speciellt tillfälle som jag minns att jag och mamma lyssnade på den. Vi skulle åka till landet bara hon och jag för några dagar. Bilresan dit tog ungefär en dryg halvtimme om man åkte den "gamla vägen" dvs inte motorväg. Vi skulle testa hur många gånger som vi hann lyssna på låten tills vi kom fram. Vi höjde volymen och vevade ner fönstrena och for iväg. Tyvärr minns jag inte antalet gånger vi hann lyssna, men jag minns att den resan var glädje.
Här är låten:
http://www.youtube.com/watch?v=MiXm8vskDBE
Det tog 2-3år efter att mamma dog tills jag kunde lyssna på låten igen. Smärtan och saknaden var för enorm för att jag ens skulle klara av att höra den. Så fort jag hörde de första tonerna av låten stängde jag av radion eller gick därifrån med tårarna som brände bakom ögonlocken. När jag väl samlat mof och kraft att lyssna på den igen så kom det tårar, men inte tårar av sorg utan glädjetårar. Glada minnen började nu finnas, och jag började inse att det går att leva trots att ens mamma är död
En massa att göra
Har idag egentligen en hel del att göra, men fokusen måste ligga på att fixa mitt nya LTU kort, plugga lite och sedan träffa en kompis för en fika. Borde skriva en överlämning, men det får jag se om jag hinner. Men det löser sig nog på ett eller annat sätt!
Nej nu ska jag ta tag i lite saker så att det blir gjort!
Nej nu ska jag ta tag i lite saker så att det blir gjort!
Saknaden
Sitter i skolan och tänker på mamma! Om 1½år är jag förhoppningsvis färdig lärare. Känns kul, men lite synd att mamma inte kan vara med på avslutningscemonin. Fast på nått sätt så kanske hon är med trots allt. Hon kommer ju alltid vara med i mitt hjärta och i mina tankar, men jag skulle så gärna ha henne där personligen.
Saknaden efter henne är enorm! Ibland känns det inte som om jag klarar mig utan henne fast jag vet att jag gör det. All den tid som hon och jag missat och även kommer missa, sånt som så många andra i min ålder får och kan göra med sin mamma. Jag skulle göra vad som helst för att få ha henne kvar i livet.
Brukar kännas riktigt jobbigt vid vissa högtider men även när personer i min omgivning pratar om att det ska hitta på saker med sina föräldrar. Men en sak som också kan störa mig är när det finns dem som gnäller en massa på att deras mamma är jobbig på ett eller annat sätt. Till er vill jag bara säga en sak: Var tacksamma över att hon bryr sig om dig och är i livet! Min mamma är död och allt jag vill är att hon skulle leva och kunde visa att hon bryr sig om mig! Var nöjda med det ni har!
Saknaden efter henne är enorm! Ibland känns det inte som om jag klarar mig utan henne fast jag vet att jag gör det. All den tid som hon och jag missat och även kommer missa, sånt som så många andra i min ålder får och kan göra med sin mamma. Jag skulle göra vad som helst för att få ha henne kvar i livet.
Brukar kännas riktigt jobbigt vid vissa högtider men även när personer i min omgivning pratar om att det ska hitta på saker med sina föräldrar. Men en sak som också kan störa mig är när det finns dem som gnäller en massa på att deras mamma är jobbig på ett eller annat sätt. Till er vill jag bara säga en sak: Var tacksamma över att hon bryr sig om dig och är i livet! Min mamma är död och allt jag vill är att hon skulle leva och kunde visa att hon bryr sig om mig! Var nöjda med det ni har!
Snart 12år
För snart 12 år sen fick min mamma diagnosen cancer! Jag var bara 12½år då. Det var i mars 2000, efter vårat sportlov. En knöl på magen som vi trodde berodde på en muskelansträngning då mamma för första gången på många år åkt skidor med oss.
Jag minns så väl när mamma berättade för mig och min två år äldre syster. Vi hade precis kommit hem från skolan och mamma mötte oss i hallen. Min syster frågade om hur det hade gått på sjukhuset och mamma förklarade att det visade sig vara cancer. Syster började gråta, vilket jag förstår att hon gjorde. Jag däremot backade ett steg från mamma och stirrade med en tom blick på henne och efter, vad som kändes som en evighet, pressade jag fram: "När kommer du dö?" Mamma behöll sitt lugn och svarade mig "Jag vet inte, men jag ska försöka låta bli".
På nått sätt är det som om det var igår, på samma gång som om det var evigheter sen. En del av mig ville gråta den dagen, men jag kunde inte. Det var som om alla tårar inte längre fanns kvar. Men jag lovar att det gått åt många tårar de senaste 12åren, för det är inte lätt för en 12½åring att få reda att ens förälder är sjuk och inom en snar framtid ska dö.
Till alla er där ute, visa att ni bryr er för man vet aldrig när det tar slut!
Jag minns så väl när mamma berättade för mig och min två år äldre syster. Vi hade precis kommit hem från skolan och mamma mötte oss i hallen. Min syster frågade om hur det hade gått på sjukhuset och mamma förklarade att det visade sig vara cancer. Syster började gråta, vilket jag förstår att hon gjorde. Jag däremot backade ett steg från mamma och stirrade med en tom blick på henne och efter, vad som kändes som en evighet, pressade jag fram: "När kommer du dö?" Mamma behöll sitt lugn och svarade mig "Jag vet inte, men jag ska försöka låta bli".
På nått sätt är det som om det var igår, på samma gång som om det var evigheter sen. En del av mig ville gråta den dagen, men jag kunde inte. Det var som om alla tårar inte längre fanns kvar. Men jag lovar att det gått åt många tårar de senaste 12åren, för det är inte lätt för en 12½åring att få reda att ens förälder är sjuk och inom en snar framtid ska dö.
Till alla er där ute, visa att ni bryr er för man vet aldrig när det tar slut!
Vem är jag?
Till att börja med kanske jag ska berätta vem jag är!
Jag är en 24årig student i norrbotten som hoppas på ett bra jobb i framtiden. Umgås med vänner och gör egentligen kanska mycket som många 24årinar gör.
Trots det så sticker jag ut från mängden. Jag förlorade min mamma när jag endast var 14år gammal. Inte lätt alla gånger, men nu 10år senare har jag börjat lära mig att leva med saknaden.
Det här är min blogg om hur det är att förlora en förälder i unga år och hur det är att leva med en ständig saknad efter den viktigaste personen i mitt liv!
Jag är en 24årig student i norrbotten som hoppas på ett bra jobb i framtiden. Umgås med vänner och gör egentligen kanska mycket som många 24årinar gör.
Trots det så sticker jag ut från mängden. Jag förlorade min mamma när jag endast var 14år gammal. Inte lätt alla gånger, men nu 10år senare har jag börjat lära mig att leva med saknaden.
Det här är min blogg om hur det är att förlora en förälder i unga år och hur det är att leva med en ständig saknad efter den viktigaste personen i mitt liv!
